Jag pratar med trädet utanför mitt hotellfönster. Lugnt vajande står det där som en påminnelse om att det inte är ljudet från den tätt trafikerade gatan som räknas mest, utan naturen som bryter igenom. Naturen som bryter igenom inom oss.
Och jag tänker och märker hur det hjälper mig att förflytta mig och vara på flera platser samtidigt, ett evigt tema i mitt liv, hur jag plötsligt i simbassängen mitt i Europas mest tätbefolkade område förflyttar mig till den välsignade hösten på Gräsö och befinner mig i det kalla bräckta vattnet som omfamnar min kropp.
My heart's in the Highlands, my heart is not here,
My heart's in the Highlands, a-chasing the deer;
Chasing the wild-deer, and following the roe,
My heart's in the Highlands, wherever I go.
skriver Robert Burns i sin underbara dikt.
Vilken är den hjort vi jagar? Oss själva? Den fria tiden? Den plats där vi är som lyckligast?
Klart är, att om vi lyckas bära med oss känslan, essensen av de platser där vi är som friast nog kan vara mer närvarande där vi är just nu: om det nu är i musiken på ett podium, ett flygplan eller en lägenhet mitt i en myllrande stad.
Tills vi ses igen, på en konkret eller icke konkret plats någonstans inom eller utom oss, glöm inte att bevara de viktigaste platserna inom er och spara frisk och klar höstdoft i lungorna inför några intensiva veckor av arbete och plikter.
Mikael