Jag talar med en god vän om musikens vara eller inte vara, ur ett samhälleligt perspektiv, vi kommer in på svensk kulturpolitik, framförallt när det gäller klassisk musik. Ofta kallar jag mig, halvt på skämt, "Wirtschaftsflüchtling" här nere i Österrike, alltså någon som flyttat från sitt hemland för att hen inte kan utöva sitt yrke i där. I mitt fall stämmer det nog ganska väl överens med sanningen: att tjäna sitt leverbröd med kombinationen ensemblespel och solistiskt spel inom den nutida musiken på trombon ter sig, med det jag vet om Sveriges musiklandskap, mer eller mindre omöjligt. I Österrike, Tyskland eller Schweiz går det hur bra som helst
Sedan säger vännen en bevingad mening, som på något vis räddar Sverige, och hoppet: "musiken sipprar alltid igenom ändå". Och jag vet i stunden jag hör det att det är sant. Som den vattenskada mitt innertak just återhämtar sig ifrån; vattnet finner alltid en väg igenom, så länge det finns någon spricka överhuvud taget. I musikens fall något högst positivt. Människans behov av att utföra, lyssna, uppleva musik (live!) verkar gränslöst och helt oimponerat av den nya digitala verklighetens tillkortakommanden.
Och, Mozarts flödande toner bevisar ordlöst att det är sant. Jag hör Grumiaux-Trion med Mozarts stråkkvintetter, helt outdated när det gäller modern interpretationsteori, så makalöst vackert och tidlöst.
https://www.youtube.com/watch?v=r7XuKyNWi8M
Glöm aldrig att musiken övervinner både tidens tärande tand och kulturpolitiska (till synes) omöjligheter.
En sommar fylld med musik och festivaler kan börja!
Allt det bästa, glad sommar och hoppfulla hälsningar,
Mikael