Att vi ömsar skinn som ormar - är det en välsignelse eller en förbannelse, att vi människor är så anpassningsbara? Att vi vänjer oss så snabbt vid all slags omständigheter?
Det stora mörkret, det obekanta, är det nära eller långt bort? Eller kan det till och med innebära en trygghet att ha avgrunden en armslängd bort? Som munkarna vid Frestelsernas Berg vid Jeriko, att stenkast från klyftan, dalen, stupet. Men i tillit, i förtroende att tillvaron håller sig själv samman.
Tomas Tranströmer skriver i sin dikt Schubertiana:
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.
Jag har tänkt på konstens grundförutsättning i det obekanta och därigenom hotfulla. Som alltid ett tvåeggat svärd, det obekanta omkring oss vs. det obekanta inom oss. Är det konstens enda återstående uppgift, att föra oss närmare det, att förena dem? Eller rentav att återskapa det i en värld där det gått förlorat?
Så härligt att ställa frågor igen, så härligt att känna kreativitetens flöde.
Hösten är här. Som att dansa på tunn is, vetandes att den närsomhelst kan spricka. Men ännu bär den. Och vilken dans, vilka piruetter. Vi ses i konsertsalarna eller i etern!
Eder Mikael